Jag har skrivit sen jag gick i gymnasiet, men skrev mest låttexter till en början. Det var spännande att vara ung, jag läste filosofi och franska och påbörjade studier för att bli läkare. Sedan blev jag antikhandlare som min far och jag har jobbat med det nu i 10-15 år. Jag är mycket intresserad av Östasien och konsten därifrån. Som vuxen har mitt sinne förändrats som mönstren och färgerna i ett kalejdoskop. Man känner igen sig men förhållandena ändrar sig. Jag har hela tiden skrivit text, låttexter, dikter och även barnböcker. Mitt skrivande är ett behov, och väldigt ofta skriver jag av mig, någon fundering eller något som har hänt i livet. Mina stora inspirationer är låtskrivare. Bob Dylan, Conor Oberst, Alec Duckart och Joakim Berg bland annat. Skriver och utvecklar gamla dikter och skriver nytt material om vartannat. Det var när jag hade börjat skriva på Poeter.se, efter att inte ha skrivit under något år, som min diktsamling Betraktelser från ett spökskepp blev färdig. Ha en fin lässtund. T

Gabriella Berggren växte upp i Sverige, England, Kanada och USA. Hon är tvåspråkig och arbetar sedan många år som översättare till engelska inom konst- och museivärlden. Tango för en är hennes första utgivna roman. Hon skriver nu på en ny berättelse som utspelar sig i Stockholm och Umeå i början av förra seklet. Platsen är viktig i hennes författarskap, liksom den inre tankevärlden – och humor.

Stevie Nii-Adu Mensah startade sin kreativa resa som aktiv åskådare till sina Ghananska föräldrars musik och dansföreställningar runtom i Sverige på tidigt 80-tal. Clementine Brown och Chief Mensah kom att skapa en dominoeffekt genom deras passionerade framföranden i musik och rörelse, som ofta ledde till stående ovationer efter att de hade exponerat Svea till sina kulturella kreativa yttringar. Som liten pojk växte Stevie upp i Blackeberg i Västra Stockholm med musik, dans och litteratur som främsta intressen. Något som kom att bli så mycket mer än en hobby väldigt tidigt. Hushållet hade dagligen besökare och gäster som höll på med konst och Stevie behövde därför inte resa särskilt särskilt långt för att utveckla sina kreativa ådror. Som ung vuxen flyttade Stevie till London där han efter gymnasiet utbildade sig till musiklärare på Hoxton Hall's NVQ3 Music Tutor Training Course. Därefter undervisade han i skolor i England, USA, Sverige och Ghana där han nu spenderat sin mesta tid sedan 2014. Skolprojektet ReadUp Ghana med hans short story "It's Cold Oo" och handlar om mobbning och plötsliga väder-ändringar. Med detta projekt har han turnerat runt i skolor över stora delar i Ghana, och har även nu utvecklats till ett interkulturellt skolprogram där svenska, ghananska och brittiska skolelever får mötas och jobba tillsammans med gemensamma teman digitalt.

Patrik är född och uppvuxen i det lilla samhället Istrum, som kanske är mest känt för att J-O Waldner spelade en säsong pingis där efter sin pension. Patrik är en självutnämnd datanörd som sedan tidig ålder konsumerat stora mängder tv-spel, serietidningar och fantasyböcker. Intresset för att skriva väcktes i tonåren, då i form av storydrivna, enkla datorrollspel och korta texter som existerade på nätet några få timmar innan hans dåliga självkänsla fick honom att radera alla spår. Patrik skriver i regel tidiga morgnar, innan hans sambo och dotter hunnit vakna och innan han hunnit glömma vad han drömt under natten. Inspiration till sina berättelser hämtar han främst från amerikanska och japanska böcker, spel och serietidningar. Hans första roman Cassiopeja gavs ut 2020. Patriks nya bok, fantasyromanen "Reymeres röst" utkommer på Freja förlag under hösten 2024.

Sarah Watson, född 1982, har tidigare utkommit med tre barnböcker om djuren i våra svenska skogar på Triumf Förlag; Vems Spår? Vems Bajs? Vems Rumpa? Boken Vems Bajs? valdes ut av Kulturrådet i regeringens läsfrämjandesatsning på förskolebibliotek 2019. Den toppade då beställningslistan till förskolor och blev den mest beställda titeln av Kulturrådets utvalda böcker. Både Vems Bajs? och Vems Spår? har även givits ut i Kina och låter barnen där bekanta sig med djuren i våra svenska skogar. Sarah är utbildad apotekare och folkhälsovetare. Hon har tidigare jobbat med forskning kring läkemedelsbiverkningar och arbetar nu som strateg inom Region Uppsala. Intresset för djur och natur har dock funnits med henne sedan barnsben och hon tillbringar mycket av sin fritid i skogen. Vikten av att vårda och bevara skogen för nuvarande och kommande generationer är en hjärtefråga. Sarah har ett brinnande miljöintresse vilket tillsammans med kärleken till skogen också skiner igenom i flera av hennes dikter i den kommande diktsamlingen ”Ode till skogen” som utkommer hösten 2024.

Josefin bor i Skåne nära havet. Hon arbetar som psykolog när hon inte skriver dikter. De senaste åren har hon har gått skrivkurser i Sverige och England och uppskattar att leka med uttryck på båda språk. Med sina dikter önskar hon att nå fram till läsaren så att det verkligen känns och inspirera till eftertanke. De flesta av hennes dikter handlar om relationer och de utmaningar som finns i att verkligen förstå varandra. Diktsamlingen ”Kan jag låna dina steg?” kommer ut våren 2024 och handlar om olycklig men storslagen kärlek. Detta skildrar hur den ena parten har fallit för något ouppnåeligt, medan den andra är på väg bort. 30 dikter är på svenska och 20 på engelska.

Jag tyckte redan som barn att det var något mystiskt-spännande med naturen, särkilt skogen. Ett annorlunda ställe, en tillflykts ort och fristad. När man kom hem från skogen var det lite som om man var en ny människa. Som tonåring bodde jag nära havet på Onsala halvön strax söder om Göteborg. Första tanken, när jag kände behov av att komma ut i naturen, var att ströva på strandängarna eller klipporna vid havet. Ett sätt att tänka fritt och kontemplera. När det stormade kunde mamma och pappa och jag ta bilen ner till ett fiskeläge bara för för att se naturens krafter, titta på brottsjöarna genom vindrutan. I 20-årsåldern började jag fotografera på alvar. Så småningom inriktade jag mig på landskapsfoto. Det började forma sig ett budskap med mina bilder, något som legat och grott länge. Jag har mer och mer fått en insikt om att naturen rymmer mer vi än anar. Kanske kan vi skymta något av detta om vi tar oss tid och går sakta eller till och med stannar upp och bara tittar, när vi är på våran skogs promenad eller strövar längs strandkanten. Min ambition är att fånga det besynnerliga och sällsamma med kameran. Numera behöver jag inga spektakulära platser eller ett dramatiskt ljus för att få mina bilder. Förr kunde jag åka iväg med bilen, ofta en tidig morgon eller kväll och sedan vända för att det vackra ljuset försvann. Fotot har alltid varit en sidosyssla, jämte mitt jobb med logistik på ett stort företag. Dom bilder jag har sålt har mest varit till olika bildbyråer. Nu skall det bli riktigt roligt att samla mina senaste bilder i en bok. Jag har valt att ta med lite av mitt skrivande för att lättare få fram mitt budskap. Min bok utkommer genom Freja förlag i mars 2025.

Anneli är konsthistoriker, entreprenör - illustratör och silverdesigner. "Skapandet har alltid legat i fokus sedan jag var barn. I boken Jag tog den snåriga vägen, som är den andra upplagan till Jag TAR den snåriga vägen, fokuserar jag mestadels på illustrationer och glädje med tillhörande mindre text. Jag vill förmedla budskap, inspirera och dela min erfarenhet om att sorg kan vändas till styrka, även i utmattning - och stressiga perioder i livet, kan färger och skapandet hela." Jag tog den snåriga vägen är en glad och pigg bok.

Vem är du? Och när började du skriva? Jag får väl erkänna att jag gått och blivit en vanlig medelålders småbarnsförälder trots tidiga drömmar och äventyr. Haha! Det är inte så farligt som jag trodde utan faktiskt ganska fantastiskt att leva ett helt vanligt liv. Till vardags jobbar jag inom omsorg och möter människor med svåra livsöden. Jag har skrivit så länge jag minns och jag minns att jag hade en sagobok innan jag kunde skriva och läsa där jag satt och dikterade mina historier till min mamma som tålmodigt skrev ner dem. Det var mycket enhörningar och magiska tjärnar vill jag minnas. Jag tror att många föds med behovet av att få skriva snarare än att det är ett val man gör. Vad handlar Österlaen om? Historien utspelar sig i modern tid och handlar om intriger i vättarnas värld. Vi följer den föräldralösa Mira och hennes kamp för att hitta sig själv och sin plats i världen. Det blir som en sorts uppväxtskildring i en äventyrsroman. Var kommer inspirationen till den här berättelsen ifrån? Det var min mamma som bad mig skriva en barnbok som hon kunde illustrera. Då hon bor på Österlen föll det sig naturligt att berättelsen skulle utspela sig där. Jag fick idén att det skulle vara lättare för henne att illustrera blommor och liknande om jag använde mig av det lilla perspektivet. Då jag är intresserad av nordisk mytologi och historia föll valet på vättar som huvudpersoner naturligt. När jag kommit på själva skelettet till berättelsen började jag och mamma vandra på Österlen med näsan i backen för att se det lilla i landskapet. Därifrån kom inspirationen enkelt och berättelsen växte sig större och större. Den första boken var egentligen tänkt att vara de tio första raderna i historien så det egentliga äventyret har faktiskt inte ens börjat och kommer komma i uppföljaren. Berättelsen växte för stor för en barnbok om min mamma tycker inte längre att den passar att illustrera. Haha, men så är skapandet, man vet aldrig riktigt vart det kommer att ta dig och det är ju det som är härligt! Vad är de viktigaste teman i din berättelse? I min vardag arbetar jag med ganska tunga saker, där jag ser mycket trauma och människor som far och har farit illa. För mig har läsandet och skrivandet alltid handlat om en flykt från svåra saker i livet. Det viktigaste med att läsa och skriva handlar om glädjen, äventyret och de stora känslorna snarare än att hamra in ett budskap. Sen blöder så klart oro, sorg och politiska tankar igenom till historierna man skriver. När jag skrev Mira utgick jag mycket från hur jag kände mig som ung tonåring. Jag känner sällan igen mig i de kvinnliga karaktärerna i romaner. De är ofta naturligt vackra, självsäkra och födda till en tydlig uppgift. Jag kände mig osäker, ful och förvirrad. Jag minns även obehaget av de sexuella närmanden jag fick av vuxna män så snart jag fick bröst och pressen från omgivningen att bli romantiskt intresserad av pojkar när jag själv bara ville vara i stallet eller ute i skogen på något nytt äventyr. Mira är skriven som en karaktär jag själv känner igen mig i. Hon är inte heller speciellt vacker eller född till något särskilt öde. Mira får skapa sig sitt eget öde genom att arbeta hårt för det. I moderna ungdomsromaner föds gärna hjältarna som speciella och till ett färdigt öde. Det är ett ganska deprimerande budskap tycker jag. Vad gör ett barn när de inte får brevet från Hogwarts eller budskapet att deras förälder är en gud? Det är roligare att skapa en karaktär där alla dörrar inte är stängda om någon utifrån inte kommer med en magisk biljett utan är en förebild som visar att du kan skapa ditt eget öde genom hårt arbete. Det är väl ett roligare budskap att få när du växer upp? I övrigt går det att se min politiska oro i romanen, vi lever i oroliga tider där politiken blir mer högerextrem och där motsättningar mellan olika grupper pressas fram samtidigt som några få använder sig av detta för att skapa mer makt och rikedom åt sig själva. Dessa tankar tillsammans med min oro för miljöförstöring och hur vi har börjat avskärma oss från naturen för artificiella liv blir nog de tydligaste teman som går att utläsa. Jag hoppas att jag kan inspirera ungdomar att vilja gå på vandringar och verkligen studera naturen om de uppskattar min berättelse. Har du några råd till den som vill försöka skriva fantasy? Begränsa dig! Det låter lite motsättningsfullt men begränsningar och svårigheter är fantasins moder och i fantasy är allt möjligt. Det finns inga ”aldrig” regler i skrivande då det är en konstform och alla har sin process men min rekommendation är att inte sätta dig ner och börja skriva de första tio sidorna i ett rus av inspiration utan börja med hantverket. Sätt dig ner och skriv ner skelettet på din berättelse och sätt sedan upp vilka regler och begränsningar världen, din karaktär och det eventuella magiska systemet har. Nästa rekommendation är att läsa många böcker själv så varför inte börja med Österlaens Tisara!

Historier dyker upp och de kräver att få berättas, enligt Lars Karlsson. Deras ursprung är svårbestämt, men troligen rör det sig om händelser i livet, dom behöver inte vara särskilt stora eller dramatiska, men som ändå gjort varaktiga markeringar i minnet. Ytterst långsamt gror dom och pockar slutligen på uppmärksamhet. En uppmärksamhet som, enligt Lars Karlsson själv, inte räcker särskilt långt annat än som effektivt sömnmedel för en eventuell läsare. Däremot är dom perfekta, för att inte säga helt nödvändiga som krokar att hänga upp en hemspunnen berättelse på. Ett spinnande som går trögt i början, innan gestalterna börjar röra sig och tala och träden vaja för vinden. Lars har skrivit en del "vilande" texter förut, men utan det där riktiga flödet. Det är först nu, när utvilad tid kunnat tas i anspråk som den rätta glädjen infunnit sig. Inga barn som ska läggas först, inga komprimerade kvälls-sysslor som måste gå före under en skoningslös klocka. Lars Karlsson är 69-årig pensionär med allt vad det innebär i form av småkrämpor och en ständig kamp mot IT-samhällets alla nycker. Han har tidigare jobbat mer åt det fysiska hållet, med rör och kommunal vattenhantering. Som en sammanfattning av sitt skrivande säger han: "En uppdykande berättelse gör det för att den kräver att bli berättad!"